Söndagen den 5 juni. Det var en sorgens dag på polishuset. Fortfarande höll Hans och hans team på med obduktionen av kroppen de hade funnit igår. De hade skickat iväg proverna redan igår kväll, så de inväntade svar vilken timme som helst.
Carina som inte hade sovit en enda minut i natt, var som en spänd fiolsträng över resultatet av obduktionen. Dna prov plus tandkort skulle snart vara klara. Hon hade gått av och an utanför obduktions- salen hela morgonen. Under natten hade det gått åt en hel del kaffe. Jansson hade varit snäll och kommit till henne med frukost.
Hon hade gråtit ömsom varit förtvivlad, känt dåligt samvete och gjort allt man kan för att förstå varför. Varför just Sven. Förra året dog nästan Ewa och nu deras egen lilla nallebjörn Sven.
Plötsligt klev det in någon bakom Carina där hon satt på kontoret. Hon tittade förvånat upp.
”Sven, skrek hon rakt ut. Sven är det du? Hon reste sig upp och skuttade de fem metrarna fram till honom. Han fick en rejäl kram. Var i helvete har du varit Sven?”, sade Carina.
”Varit”, sade Sven.
”Fan Sven, vi trodde du var död”, sade Carina och hamrade försiktigt med sina händer på hans bröstkorg. Vi hittade en massakrerad kropp igår som hade ditt polisleg på sig, så vi trodde att det var du. Har du inte tittat på teve eller haft på radion det senaste dygnet. Vi har ju en efterlysning ute på dig. Fattar du inte allvaret
i det här Sven. Varför stannade du inte kvar på sjukhuset igår och inväntade mitt samtal som vi gjorde upp.
”Ja ja, men mitt batteri tog ju slut”, sade Sven.
”Vart tog du vägen då, jag ringde hem till dig men din fru har inte hört ifrån dig. Vad fan har du sysslat med det senaste dygnet”, sade Carina.

Rätt sent hade han vaknat till. Han hade känt sig totalt borta i skallen. Ena benet hade visst somnat och han var stel i hela kroppen.
Sven hade slocknat helt enkelt. Förvirrat hade han tittat sig omkring
i rummet. Han hade befunnit sig i något sorts rum, ett hotellrum trodde han. Hur han hade hamnat där, hade han inte en aning.
Han hade rest sig upp och dragit isär gardinerna som bestod av en mörk nattgardin och en tunn ljusare gardin utåt. Det hade varit soligt ute och han hade undrat hur länge han hade befunnit sig där, men så minns han. Mobilen hade laddat ur sig på sjukhuset, så han hade begett sig till polisstationen, men där hade alla gått hem redan.
Han hade tagit in på första bästa hotell, för hem ville han inte åka. Han hade sedan spenderat hela kvällen i hotellbaren med mobilen på laddning uppe på rummet. Det hade blivit en hel del brännvin till fotbollsmatchen som hade visats i baren. Han hade blivit bjuden
på några öl av en kille i baren så det hade blivit en rejält våt kväll.         Senare hade han försökt få tag i Carina men ingen hade svarat. Han hade sett att både Ewa och Per hade sökt honom. Åt helvete med dem hade han tänkt på fyllan igår. Frukosten hade han missat för länge sedan, men han hade ringt receptionen, och de hade gett klartecken till honom att det var okej att komma ner och få lite frukost. Han hade fått komma ut till dem i köket så det hade ordnat sig. Sven hade tagit: kaffe, gröt, ägg och lite bacon. Plus några frallor med ost emellan. Efter den sena frukosten och en välförtjänt dusch hade han tagit på sig rena kläder ur sin fortfarande medhavda resväska som ännu inte hade hittat hem. Han hade sedan checkat ut från hotellet för en välbehövlig promenad till polisstationen två kilometer bort.

”Lugn nu Carina, berätta nu vad det är som har hänt”, sade Sven.
”Du kunde ju ha ringt mig senare, när du hade laddat din telefon”, sade Carina och slog ut med armarna.
”Nja det blev inte så. Jag tog visst in på ett hotell”, sade Sven.
”Jaha och så söp du dig full och ankrade. För i helvete Sven.
Vad är det som händer med dig. Jag känner inte igen dig. Är du osams med Per? Är det därför du beter dig såhär?”, sade Carina.
”Varför tror du det”, sade Sven och tog av sig sina glasögon och betraktade dem. Hm dags att putsas, tänkte han när han såg all skit på dem.
”Ja inte skulle han väl ha skickat hem dig annars, utan anledning”, sade Carina.
”Hur gammal är du Carina”? frågade Sven nonchalant i rösten.
”Trettiofem, hur så?”, sade Carina.
”Jag är femtioåtta år och du tilltalar mig som om jag vore femton”, sade Sven.
”Ja men sluta bete dig som en femtonåring då, och vad fan har åldern med förnuft att göra. Jag tycker att du skall åka hem till din fru. Hon har ju inte sett dig på över en vecka, och hon vet inte ens om du lever. Jag meddelar övriga om att du är välbehållen, sedan får du fundera på hur du kunde bli av med din polisbricka. För du har väl inte supit bort tjänstepistolen också hoppas jag”, sade Carina.
”Äh håll käften”, sade Sven.
”Åk hem nu och packa upp din resväska, käka lite och sov ruset av dig, och kom inte tillbaka hit förrän du har slutat att lukta fylla”, sade Carina.

Tvärilsken tog Sven sin resväska och slängde igen dörren. Han skulle minsann få ta en taxi hem. Utskälld på ännu ett ställe.

”Sven för i helvete, gå inte bara”, ropade hon efter honom.

Sven gick utan att lyssna. Fast besluten om att få i sig några riktigt stadiga supar innan han skulle få sova. En tanke malde dock i hans skalle när han så småningom slog sig ner i en taxi. Vem tog hans bricka och var i helvete var hans tjänstepistol? Hade han blivit drogad igår, för han minns inte ett skit. Plötsligt kände han hur nackhåren reste sig och tarmarna började trycka på neråt. Det kunde väl inte ha varit Visionären som han hade supit ihop med igår kväll?

 

Leave a Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.