VISIONÄREN i pocket!

Original_VISIONVISIONÄREN är den andra boken av tre i en trilogi om de tre vanligaste seriemördartyper som vi vet existerar idag. Hedonisten, Visionären och Missionären. Alltså dags för bok två, Visionären. Per Karlsson, stationerad i Stockholm är huvudperson även i bok två. Han leder Rikskriminalens egen seriemordgrupp RKMS. I den här boken, stöter vi på en annorlunda typ av seriemördare, en visionär, som även han lider total brist på empati och inlevelse i allt levande. Den här mördaren njuter inte sexuellt av de mord han utför. Utan han hör röster som han varken klarar av att leva med, eller att vara utan. Efter över tjugo år på sluten vårdanstalt släpps han fri. En ny vårdreform genomförs i Sverige, vilket innebär att potentiella mördare släpps ut på våra gator. Du kan bo granne med en. Du kan stöta på en mitt i natten i en mörk gränd. Sverige har blivit landet där tokiga mördare släpps fria. Vårt kära lugna och trygga Sverige har blivit en smältdegel av mördare och galningar. Vi får även följa hur en ny polisorganisation byggs upp i Stockholm. Hur olika regioner och nya generationens poliser börjar samarbeta för att få fram effektivare resultat. Som vanligt ett nervkittlande och rafflande slut som kommer få läsaren att vilja läsa hela boken i ett sträck. För att sedan längta efter uppföljaren Missionären som redan är påbörjad. Den kommer att skrivas klar vid intresse för bok ett och två.

Bok 3 kommer bli klar innan sommaren 2017.

Huvudrollsinnehavarna
Kriminalkommissarie Per Karlsson, 54, Kriminalinspektör Sven Asp, 61, Polisassistent Ewa Sidenhjelm 26, Rättstekniker/patolog Hans Kretin, 66, Rättstekniker/patolog Astrid Strid, 41, Rättstekniker/IT-forensiker Jörgen Lilja, 34, Polisinspektör Carina Forsgren, 44, Polisinspektör Fredrik Karlén, 38.

Visionären är min andra deckare inom kriminalgenren. Dessförinnan har jag hunnit skriva ett flertal längre noveller. Jag är 54 år, född i Karlstad men bor numera sedan 15 år i Halmstad. Har varit verksam inom it-branschen, och då som konsult under 20 år. Under 2015 sadlade jag om. Det var mitt i min arbetslöshet som jag smått började att skriva på bok ett, Hedonisten. Manuset till Visionären skrev jag mellan September 2016 – mars 2017. Har även påbörjat bok tre, Missionären och en fristående uppföljare Internet Trollet. Missionären har jag skrivit en tredjedel på. Vill nu se hur både Hedonisten och Visionären bemöts. Olika förlag har ju velat vänta med att läsa mina två första böcker. En del vill se tvåan innan de kan bestämma sig. Nu är dessa två helt klara och nu kan ni se hur jag skriver och hur mina karaktärer beter sig i mina böcker. Har planer för bok fem också. Så jag har alltså skrivit 2,5 bok, och över 1.000.000 tecken på mindre än tio månader. Det är även jag som har gjort omslagen till mina böcker. De är gjorda i Photoshop och skalbara i Illustrator för direkt tryck. Mina Wordmanuskript är också klara för tryck. Hoppas ni finner intresse för mina böcker och att ni återkommer med förslag!


ETT SMAKPROV PÅ ETT KAPITEL UR VISIONÄREN!

Det året Leifs mediciner började fasas ut, gjorde man om det mesta inom psykvården. Diagnos och medicinering sågs över för alla landsting i Sverige, och nya riktlinjer togs fram. Alla inom psykvården var nu tvungna att börja vårda sina kunder istället för som förr, förvara patienter. Tusentals inom psykvården skulle omplaceras till nybyggda vårdinrättningar, så kallade öppna paviljonger. Det kostade alldeles för mycket pengar att ha slutna vårdinrättningar, så därför skulle egna boenden planeras för mer- parten av de som var lätt psykiskt sjuka. Men utfasningen skulle ta tid, alldeles för lång tid tyckte landstingscheferna runt om i landet. De blev rekommenderade av regeringen att höja landstingsskatten för att klara av de kvarvarande permanenta vårdplatser, som fortfarande var ett fastställt krav från regeringen. Det kom order om att på försök börja skriva ut patienter över hela landet.

Leif med flera andra sjuka som hade suttit merparten av sina liv på sluten anstalt, visste inte om det som snart skulle ske. De patienter som bedömdes lugna och som inte led av några större psykiska besvär skulle ges möjlighet till egna boenden. I Leifs fall höll de på med just en sådan utfasning. Inom kort skulle det ge patienterna allt fler frigångar för att slutligen kunna erbjuda dem egna bostäder i gemensamma gruppboenden eller i det vanliga fastighetsbeståndet i sin hemkommun. Rättsväsendet hade börjat mala sina kvarnar. De såg nu över vilka före detta svårt psykiskt sjuka patienter där de kunde ändra i domarna. Från att ha varit inom den slutna vården till en mera öppen vård. I samarbete med landets experter inom medicin och psykiatri hade det gjorts upp en femårig plan för hur förändringsarbetet skulle genomföras. På fem år skulle alltså två tredjedelar av alla inom psykvården vara utskrivna. De patienter som var farligast, skulle omplaceras till fängelse och de som var mest sjuka skulle få vara kvar inom den slutna vården.

Daltandet av sjuka människor skulle försvinna, och patienterna skulle få börja lära sig att leva ensamma utanför stängslet. De skulle få ta ett eget ansvar för all medicinering och sin egen dagsysselsättning. Speciella dagcenter skulle finnas för dem att gå till på dagarna. Där skulle de få jobba inom tillverkningsindustrin i småskaliga verksamheter. Målet var att få ut dem i arbetslivet igen.

”Vi kan inte längre ha en massa heltidssjukskrivna människor instoppade på olika institutioner runt om i landet. De måste ut och integreras i samhället”, hade socialminister Ragnar Eliasson sagt under ett direktsänt debattprogram på SVT1.

Som kvällens huvudämne hade man tagit upp den nya vårdreformen, 2010 hade man så påbörjat utskrivningarna av patienter, från de olika grupperna. Leif tillhörde den grupp som skulle fasas ut i slutskedet av femårsplanen. Efter att i över tjugotvå år ätit ett tiotal mediciner per dag, hade Leif kommit ner till tre om dagen. Han hade till dags datum genomgått en helförvandling. Han hade tränat upp sin fysik, fått färg i ansiktet, och såg numera riktigt frisk ut. Ingen kunde längre se att han fortfarande var en psykiskt sjuk person. Han hade nu haft ett flertal permissioner under de två senaste åren. Visserligen övervakade.  Han kände numera av den frihet som han inte hade trott sig var möjlig för fem år sedan där i sin lilla cell. Numera var det bio och cafébesök som gällde. Han hade vid ett flertal tillfällen varit ute på fina restauranger, och då med en kontaktperson som förkläde. Det var så det var, tänkte Leif. De skulle väl sluta att följa med efter ett tag, trodde han. Leif låstes inte in längre, utan han bodde i en paviljong utanför stängslet i området runt Sankt Sebastians sjukhus, som det numera hette. Det såg ljust ut för Leif. Han skulle bli helt utskriven till ett gruppboende inom kort. Han tog numera dagen som den kom, och såg med tillförsikt fram emot dagen då han skulle få kliva in över tröskeln till ett eget boende. Det var tjugotvå år sedan sist.