MISSIONÄREN i pocket!

MISSIONÄRENDå var MISSIONÄREN färdig, Premiär 27 mars 2018.
Finns att köpa ute i handeln.

Under sin krigstjänst i Mellanöstern skadas en soldat allvarligt och skickas tillbaka hem till Göteborg där han bara finner lindring i flaskan. När hans gamla plutonchef kontaktar honom med ett erbjudande om att utföra ett uppdrag i USA:s tjänst för 10 miljoner dollar tackar han genast ja. Missionären är den ruskigt spännande tredje delen i en trilogi om seriemördare, och polisen Per Karlsson som jagar dem tillsammans med RKMS, Rikskriminalens Mordsektion. Trilogin om kriminalkommissarie Per Karlsson är en serie i tre olidligt spännande romaner som var och en handlar om en av de vanligaste typerna av seriemördare. Men också om de poliser som jagar dem, RKMS.

 

ETT SMAKPROV UR MISSIONÄRENS KAPITEL 1.

”Var fan är dem?”, skrek kapten Gerrysson.
”Dem är i tunnlarna”, Sir.
”Hur fan hittar vi ingången?”.
”Det går inte Sir”.
”Vem i helvete är det då som skjuter på oss. Ser du krypskytten?”.
”Han bör vara där uppe på kullen Sir”.
”Harry ta med dig Sonny och Harvey. Ni måste slå ut honom innan han tar död på oss allihop”.
”Ja kapten”.
”Ta det försiktigt, jag vill ha er helskinnade tillbaka”.

Det lilla teamet på tre man drog åt nordost. De skulle runda kullen och smyga sig på skytten bakifrån. Solen stod högt och det var extremt varmt. Luften darrade av värmen. Syrsornas kamp om deras överlevnad skar in i deras trumhinnor. De var cirka 75 meter från målet när de gick ner på alla fyra, och snart hade de börjat kravla sig framåt. Likt en lång larv närmade sig de tre soldaterna kullen. Det gick sakta då de var tvungna att ta sig fram ljudlöst och inte låta gräset röra på sig för häftigt i terrängen. Två hundra meter innan kullen tog de av sig allt som kunde skramla. Gevären lämnades kvar och de kravlade sig nu framåt med varsin Beretta M9 dragen.

Med välkamouflerade hjälmar närmade de sig sitt byte likt ett lejon på savannen. Fienden skulle dödas tyst. Avslöjade de sin position nu skulle samtliga bli lätta måltavlor för granatkastare, och då skulle det vara morsning och goodbye. De tre soldaterna hörde ännu ett skott från främre delen av kullen. Av ljudet att döma var geväret försedd med någon sorts ljuddämpare. Liknade en svensk PSG 9 i ljudbilden tyckte Harry, och den var inte helt ljudlös. PSG 90 var ett repetergevär som hade en utgångshastighet på 1290 meter per sekund. Geväret innehöll 9 patroner och Harry hade hört att åtta skott hade avfyrats. Ett kvar alltså. När det nionde skottet avlossades skulle de slå till. Där låg de nu i det höga gräset i en trettiogradig hetta som blev mer och mer tryckande för var minut som gick.

Inte nog med att värmen var olidlig, där kröp massor av ettriga myror, som envisades med att bita på dem. Som soldat var det disciplin som gällde, annars var man snabbt död. Nu var det bara att avvakta och stå ut med betten, och tills dess att de gick till anfall, var de tvungna att ta sig fram centimeter för centimeter och närma sig skytten. De hade redan lokaliserat honom, där han låg väl skyddad från skott utifrån. På fält skulle en granat ha gjort jobbet, det hade definitivt varit det effektivaste alternativet. Tyvärr skulle de då avslöja sig själva för fienden, som befann sig i tunnlar, precis var som helst i området. Fiendesoldater kunde dyka upp när som helst.

Sergeant Harry Grantson beordrade sina båda kombattanter att inta varsin flank och ta sig ända fram till skytten. Harry själv tog på sig en mer framskjuten placering i mitten. Skulle han misslyckas med att slå ut skytten vid sin attack kunde de andra två ta över direkt. Harry närmade sig nu det smått upphöjda skyttevärnet. Han tog sig ytterligare en liten sträcka framåt och till slut var han bara två meter från målet. En meter. Det nionde skottet brann av. Sergeant Harry drog sin armékniv av märket Bowie, hävde sig sakta upp på knä.

Skytten var nu bara tre kliv bort. Ett stort kliv togs fram till kullen, ett kraftigt kliv uppför, och i ett sista kliv gled han ljudlöst in
i skyttens skyddande zon. Krypskytten vände sig om precis när Harry kastade sig över honom. I ett svep från vänster till höger skar han effektivt av den okände soldatens oskyddade hals ända in till nackkotorna. Det rosslade till i hans strupe när han förtvivlat försökte få i sig syre eller skrika. Blodet pumpade ut lika ljudlöst som deras uppdrag hade varit. Ett bubblande skum rann ut ur hans mun, och inom en knapp minut var han död. Krypskytten på kullen skulle aldrig mer döda. Alla tre ställde sig försiktigt upp och såg sig om. Harry slog sönder skyttens gevär mot en stor sten och förnöjt kastade han den sedan ner i gropen. Något sånär upprätta sträckte de på sina stela ben och drog sig tillbaka de tvåhundra metrarna fram till sin kvarlämnade utrustning. Några minuter senare var de tillbaka hos Kapten Gerrysson.

”Uppdraget slutfört”, Sir.
”Bra jobbat soldater. Nu kanske vi kan leva några timmar till utan att de svinen får oss på kornen”.

Helt utan förvarning hördes ett vinande ljud. När granaterna slog ner bland soldaterna tog det inte mer än trettio sekunder förrän alla skrek av smärta och ångest. Bortsprängda armar, ben och oidentifierbara köttstycken for omkring i luften och hamnade till slut utspridda på en radie av cirka hundra kvadratmeter. Harry kände direkt en intensiv smärta vid sin högra tinning. Det kändes som om hans huvud hade blivit bortsprängt. Det susade till i öronen och allt ljud runt omkring honom bara försvann. Det sista sinnet som försvann var hans lukt. Innan han segnade ner på marken kände han den karakteristiska brända lukten av människokött och hår. Var det hans eget kött? Sedan svartnade allt. Det blev fridfullt i hans själ. Det sista han hann tänka var; vad fan hände?